Min första skolvecka och lite andra erfarenheter

Oj, vad jag har haft mycket att göra. Jag har knappt haft tid att sätta mig ner och andas ens. Än mindre sätta på datorn.
Men tråkigt har jag åtminstone inte haft.
I måndags på morgonen kändes det som om jag var sju år igen och skulle börja första klass. Väldigt mycket pirr i magen. Mamman i min värdfamilj gav mig den här för att önska mig lycka till.

Skolan är stor och ekande och kanske inte så estetiskt vacker med sina grå betongväggar. Men jag trivs ändå väldigt bra, för vad spelar det för roll hur skolan ser ut så länge människorna där är trevliga.
För tillfället tillbringar jag det mesta av min skoltid på en intensivkurs i tyska för utbyteselever som håller på varje morgon ända fram till lunch, samt två eftermiddagar.
Man kan ju undra vad det blir till om man tar sex stycken utbyteselever från Kanada, USA, Brasilien, Taiwan, Japan och Finland och sätter dem i samma klassrum. Jag som vet kan ju säga att det blir alldeles ofattbart roligt. Vi har alla olika personligheter och olika bakgrund, men eftersom vi alla är utbyteselver så kan man säga att vi sitter i samma båt. Vi delar samma problem och erfarenheter.
Dock är jag som har läst tyska ett år i skolan lite längre hunnen än de andra utbyteseleverna, så för tillfället går jag rätt mycket på vanliga lektioner eftersom som jag nästan lär mig mer tyska där.
Nu idag tog jag och min värdfamilj tåget till Bern - huvudstaden. Vi gick för att titta på de kinesiska terrakottasoldaterna som finns utställda där för tillfället. Dumt att man inte fick fotografera, för det var verkligen en utställning värd att se. Om jag förstod mina värdföräldrar rätt så har terrakottasoldaterna aldrig visats utanför Kina tidigare, men att en Schweizisk bank betalat för att fyra av dem plus en häst ska kunna ställas ut i Bern.
Sedan gick vi för att äta lunch på en italiensk restaurang. Jag beställde spagetti och fick till min stora förskräckelse endast en gaffel att äta med - så äter man spagetti i Italien. Jag hade alltså inget annat val än att försöka lära mig äta spagetti på italienskt vis. Ni kan skatta er lyckliga att ni inte var där och såg mitt bordsskick.
Mamman i min värdfamilj har rötter i Italien och frågade skrattande om vi inte äter spagetti i Finland. Jag svarade som det är att jo, men jag är van att använda kniv då jag äter.
Hon anser att det är en dödssynd att skära spagettin i mindre bitar. Jag skulle allt vilja se vad hon tycker om de centimeterlånga stympade spagettibitarna som serveras i finska skolor.