Som jag skrev igår hade jag gått runt några dagar och trott att jag bodde i bergen, ända tills vi igår morse satte oss i bilen och körde kanske två timmar för att komma till de riktiga bergen. De som har snö på topparna året om.
Vi hade bestämt oss för att vandra en rutt där vi först skulle åka upp längs en bergssida i en "funicular" (det är som en bergochdalbanevagn på räls, fastän den rör sig otroligt långsamt för att passagerarna inte ska dö - den hade som mest en lutning på 106%).
Väl uppe skulle vi vandra runt Gelmersee - en sjö bildad av smältvattnet som rinner ner från glaciärerna på bergstopparna.
Dock visade det sig att de hade tekniska problem med vagnen som stannat halvvägs upp längs banan. Teknikern var tvungen att ta sig upp till den till fots och fixa vad som än var fel.
Eftersom vi inte hade lust att vänta så länge beslöt vi oss för att ta en annan rutt istället. Vi skulle ta en lift över passet mellan två berg.
Bilvägen till liften ringlade sig uppåt i branta serpentinvägar. Jag fick huvudvärk och när vi till slut kom fram mådde ordentligt illa. Antagligen på grund av höjden, förklarade min värdfamilj för mig. 2000 meter över havet var tydligen för mycket för en österbottning som jag.
Eftersom jag inte mådde bra och min värdfamilj dessutom insåg att de glömt en ryggsäck efter sig någonstans beslöt vi oss för att åka tillbaka ner och kolla ifall vagnen var lagad ännu. Vi hade tur för den var just på väg att göra sin första resa tillbaka upp igen. Vi köpte biljetter och medan vi väntade på att det skulle bli vår tur passade vi på att se vad som fanns på andra sidan hängbron.
Vi hittade ett Alpkäserei - ett ställe i alperna där man gör schweizerost för hand. Man fick gå in och titta på medan en man rörde om i en stor gryta ostmassa.
Tillbaka vid "funicularn" förklarade min värdfamilj att det är väldigt få turister som kommer hit. Vägarna som finns är nämligen för otympliga att vandra på för att ta dit några stora turistgrupper. Förutom en japansk familj och några amerikaner var jag den enda som inte var schweizare.
Det kittlade nog i magen när vi åkte upp längs järnvägen och man såg hur dalen under ens fötter bara blev mindre och mindre. Vi for upp till ungefär 1800 meters höjd över havet. Men det var inte förrän jag fick se vägen vi skulle vandra längs som som jag började ana varför stället inte lämpade sig för turistgrupper.
På kartan hade jag sett att vi skulle gå längs en vandringsled längs sjöstranden. I verkligheten visade det sig att vi gick på en stig uthuggen i berget, med slät bergvägg på ena sidan och ett stup på tjugo meter ner till sjön på den andra. Inga säkerhetsstaket eller någonting. Nästan som i "Sagan om ringen" :D
Efter ett tag delade sig vägen. En stig fortsatte runt sjön och en annan upp längs en brant sluttning till en så kallad "S.A.C Hytte", en bergsstuga där man kunde pausa. Vi tänkte att vi skulle försöka oss på att ta oss upp till stugan.
Upp dit fanns ingen egentlig stig, utan man klättrade på klippblock. Solen gassade, men vi vandrade längs med ett vattenfall av smältvatten som forsade ner längs sluttningen. Vattnet var drickbart och alldeles iskallt.
Det visade sig att stugan låg på cirka 2400 meters höjd över havet, så jag var orolig att jag skulle börja må illa igen. Men det visade sig att då jag fick gå själv i min egen takt så klarade jag höjden betydligt bättre än då vi snabbt körde upp i bil.
Vi tog oss så högt upp som till 2300 meter där vi sedan tog en paus. Vi hade stugan i sikte, bara fyrahundrade meter högre upp på sluttingen, men terrängen var så svår och vi var alla trötta så vi beslöt oss för att gå tillbaka igen.
Att gå ner för sluttningen var betydligt obehagligare än att gå upp för den. Jag råkade sparka en sten över kanten på klippan jag stod på och såg den försvinna femhundrade meter neråt. Men så länge man höll ögonen på var man satte fötterna så gick det bra. Innan vi vandrade hem igen passade vi på att svalka våra fötter i den iskalla sjön.
Så nu har jag sett berg på riktigt, ett alldeles äkta äventyr.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar