Jullov i Östschweiz

Just nu sitter jag i min värdfamiljs skidstuga och tittar på en trevlig solnedgång som målar bergen i orange. Rothorn, Lenzerhorn och Stanserhorn, jag börja kunna namnen på topparna nu.
Jag har haft en trevlig julafton här i östschweiz jullovet är trevligt det också.
Jag var ett riktigt fenomen när jag kom hit. Finländaren som inte kan åka skidor! Ingen förstod hur det kunde hänga ihop. Det enda jag har att säga till mitt försvar är att det är lite skillnad mellan Alperna och platta Österbotten.
Fast min oförmåga att åka skidor börjas det så sakteliga att rådas bot på efter att har besökt skidskolan i några dagar och övat att bromsa och svänga med elever i åldern fem till åtta år (något som vuxna schweizare som inte kan åka skidor finns inte). Och det visade sig att jag till och med har lite nytta av de embarmliga gymnastiktimmarna i skidspåret. Jag har liksom ett hum om vad det handlar om. Fast än så länge får de svarta pisterna vänta.
I början av jullovet vaknade jag upprepade gånger på natten av högljudda smällar. Eftersom det blåste ganska kraftigt tänkte jag att det var ett träd som fallit omkull eller en dörr som stod och slog. Sedan på morgonen tänkte jag sätta min frukost i halsen när min värdmamma förklarade att nej, det är bara när de spränger bort lavinerna med dynamit.
Ja, god jul och gott nytt år och här kommer en bild på mig strax före jag ska åka ner för min första pist.

Frida flyttar

Jahapp, då var det dags att ta sitt pick och pack och flytta iväg till nummer två av mina tre värdfamiljer.
Lite sorgligt är det, eftersom jag trivs så bra där jag bor just nu, men sånt är livet. Och min värdmamma har lovat att jag får komma och hälsa på när jag vill.
Fast det där med att ta sitt pick och pack, visade sig vara en större utmaning än jag trott. Då jag kom hit hit hade jag bara en kappsäck, en ryggsäck och en axelremsväska. Nu har jag det här:

Det är lite så att jag skäms över min förmåga att samla på mig materiella ägodelar, he, he. Fast om man granskar innehållet av min monstruösa packning så ser man att cirka hälften består av böcker och stickade tröjor, vilket (i min värld) räknas som nödvändigheter.

En schweizisk jultradition

Trots mina stelfrusna fingrar ska jag försöka tota ihop ett blogginlägg åt er. För ja, tro det eller ej, så har vi faktiskt minusgrader här i Schweiz. Och just i kväll har jag varit ute och tittat på Sankt Nicholaus- firandet.
Der Weihnachtsmann eller Jultomten - kalla honom vad ni vill - ser man inte mycket av här. I Schweiz kör man istället hårt på Sankt Nicholaus.
Egentligen är hans festdag den sjätte december, men här i Beromünster hålls alltid själva processionen några dagar före, det vill säga nu i kväll.
Sankt Nicholaus är väl, så vitt jag vet, något katolskt. Han ser lite ut som jultomten, men istället för luva har han en röd påvemössa. Men i och med firandet finns även urgamla seder kvar som inte har något alls med den katolska läran att göra, men som passar alldeles perfekt i vintermörkret.

Längs byns huvudgata hade trafiken stoppats och åskådare samlades på trottoarerna. Först i tåget gick en grupp män med långa piskor som de svängde runt sig och slog i luften så att skarpa knallar uppstod.
Därefter kom "die Trychler" vilket är män klädda i klassiska schweiziska skjortor med broderier på som vandrar på raka led svängandes med stora dovt klingande koskällor som alla slog i takt.
I ledet fanns ungefär ett hundratal "Trychler" uppdelade i mindre grupper så ni kan ana vilket otroligt larm det var. Det var nästan lite obehagligt med koskällornas taktfasta klämtande som tycktes få allt runt omkring att vibrera, men samtidigt också väldigt mäktigt. Pappan i min gästfamilj har förklarat att det är en gammal tradition för att skrämma bort onda andar.
Efter "die Trychler" och männen med piskorna kom Sankt Nicholaus själv skridande med sin åsna efter sig. Efter honom följde hans medhjälpare som hade stora korgar fyllda med nötter, mandariner och sötsaker åt barnen på ryggen. En av medhjälparna bar även på hans stora bok.
Därefter kom "die Schmutzlis" som symboliserar det onda. De var alla svartklädda med sotade ansikten. I händerna höll de knippen av kvistar som de enligt sägnen slår de barn som inte varit snälla med.
Och sist men inte minst kom hela byns lågstadieelever vandrande med hemgjorda papperslyktor i händerna. Dessa sjöng sedan glatt julsånger för åskådarna.
Jag måste säga, att alltihop verkligen lämnat ett djupt intryck på mig. Precis som luciatåget vilar det något lite trollskt över det hela.
Efter tåget längs med huvudgatan vandrar Sankt Nicholaus och hans medhjälpare runt i byn. Barnfamiljer kan innan anmäla att de vill ha besök av honom hemma hos sig. Då kommer han och knackar på, tar fram sin stora bok och förklarar för barnen vad de gjort under året som varit bra och mindre bra. Sedan får de en
liten sötsak också.
Tyvärr så lär jag vara lite för gammal för ett sådant besök, så jag blir olyckligtvis utan feedback.

På fredag firar man också i skolorna Sankt Nicholaus. Det hör till att det är avgångsklassen som ordnar hela spektaklet och efter vad jag har hört så liknar det hela mest ett ABI-program som spårat ut, med "Schmuzlis" som springer omkring och kletar färg i folks ansikten. Ett år lär Sankt Nicholaus ha kommit inkörande i skolaulan på moped, ett annat anlände han i helikopter och ett tredje hade han med sig en livs levande åsna med sig (döpt efter skolans rektor förstås).
Så vi får se om jag överlever fredagen ...

Beromünster

Jag har inte så mycket att blogga om för tillfället så jag passar på slänga in lite bilder på byn Beromünster, där jag bor. 

Såhär sent om sider: Mitt höstlov i Italien

Den här uppdateringen är ju nästan en månad försenad, men vad passar bättre så här i novemberrusket än att läsa om mitt soliga höstlov i Italien :)

Min värdfamilj kom och plockade upp mig i Liechtenstein där jag deltagit i ett aikidoläger. Liechtenstein är verkligen ett sjukt litet land; min värdmamma ringde mig och sade:

— Vi är strax vid gränsen så vi kommer om cirka tjugo minuter.

När jag väl satt inpackad i bilen med de andra for vi vidare genom Österrike och ner till Norditalien. Vi skulle hälsa på min värdmammas föräldrar för en vecka.

Det visade sig att det inte fanns något internet i deras hus så jag och min ena värdsyster hann lägga två tusenbitarspussel under tiden vi var där. Men det är inte det enda jag gjort. Vi gjorde också många utflykter.

Norditalien är en stor producent av frukt och överallt ser man äppelträd och vingårdar breda ut sig över bergssidorna. Med andra ord ett utomordentligt vackert landskap att promenera i under soliga dagar.

Då vi var där skördade bönderna som bäst äpplen och vindruvor och trafiken på vägarna var alldeles stockad med små traktorer som drog väldiga lass med fruktlådor.

Slott och gamla kloster fanns det i massor och när jag berättade att det inte finns särskilt mycket sådant i Finland så blev det genast sightseeing som stod på programmet. Under min vistelse där fick jag besöka ett slott, ett kloster och en kyrka.

Det kan tilläggas att under min vistelse i Italien så varierade temperaturen mellan femton och tjugofem grader, så ni kan ana min förvåning när jag den sista morgonen vaknade och upptäckte att det låg ett tunt lager snö på taken och alla berg var vita och vackra. Alltså hann jag under en höstlovsvecka se Italien ur rätt många perspektiv (eller borde jag säga årstider ...)

Den långa vägen till Liechtenstein

Jag slutar aldrig att förundras över hur nära allt ligger här i Mellaneuropa. Jag förklarade för min värdfamilj att jag för att ta flyget till Schweiz fick sitta fem timmar i bil ner till Helsingfors. De konstaterade att med fem timmar i bil från Luzern så är man knappast kvar i Schweiz längre, oavsett åt vilket håll man kör.
Under höstlovet blir det aikidoläger i Liechtenstein. Flera från aikidoföreningen här ska dit och jag följer också med.
Men när jag frågade mamman i min värdfamilj ifall jag får åka, så sade hon att visst är hon med på förslaget, men att till Liechtenstein är det väldigt långt.
— Hur långt då? undrade jag och försökte placera in landet på kartan.
— Säkert tre timmar med tåg.
Jag lät bli att skratta högt, men jag ska säga att det var nära.
Avstånd är en sådan sak som schweizarna är lite bortskämda med, bussförbindelser en annan. Det spelar ingen roll hur liten och ynklig och otillgänglig byn du bor i är, till närmsta större stad går det hur som helst bussförbindelser minst en gång i timmen, helst oftare.
För mina jämnåriga är det en plåga att missa bussen och tvingas vänta på busstationen i en halv timme. Jag har berättat för dem om att jag förra skolåret gick en utbytesperiod i Topeliusgymnasiet och därmed åkte buss mellan Jakobstad och Nykarleby. Jag förklarade att hemma går inte bussarna en gång i halvtimmen utan missar man bussen som går klockan åtta så får man ta den som går klockan ett. Responsen på det blev att en klasskamrat försiktigt frågade ifall det inte fanns något tåg jag kunde ta istället.
Fast alla åker inte buss till skolan, det finns faktiskt folk som cyklar och går också. Inte jag då - jag anser att trampa upp och ner för backar i två timmar är lite för mycket för mig - men folk som bor inne i Luzern. Men då är det precis samma sak med avstånden. Tjugo minuters väg med cykel är en lång väg, nästan lite för lång. Och när de får höra att jag i Finland går en dryg halvtimme till skolan varenda morgon så tycker de inte att jag är riktigt klok. Jag brukar dessutom slänga in en liten kommentar om att jag går en dryg halvtimme till skolan även när det är -20°C utomhus och då betraktas jag inte som mänsklig längre.

Men nu ska jag inte klaga mer utan verkligen njuta av att här i Schweiz ligger allt strax bortom husknuten. Så sent som i måndags besökte jag både Frankrike och Tyskland, i helg blir det aikidoläger i Liechtenstein och sedan far jag och min värdfamilj för att tillbringa en vecka i Italien. Det är inte alltid man har chans att se hela halva världen på ett ynka höstlov :)

TRE länder på EN förmiddag

På måndagens agenda har stod att smuggla en papperslös brasilianare över gränsen till Frankrike. Ja, som ni hör är det en rätt så lång historia.
Allt började med att jag och några andra utbyteselever och några föredetta utbyteselever som återvänt hem till Schweiz bestämde oss för att göra en liten utflykt. Rotary bekostar alla utbyteselever i Schweiz med ett GA-kort, vilket innebär att vi kan resa gratis med buss, tåg, färja och spårvagn. Alltså var det bara för oss att kolla var vädret var vackrast; Genéve, Basel eller Tessin? Och sedan sätta oss på rätt tåg.
Vårt utflyktsmål för dagen blev Basel - en stad belägen i norra Schweiz, strax invid tyska och franska gränsen.
Precis som vi i Norden har vårt Treriksröse mellan Finland, Sverige och Norge så finns det strax utanför Basel något som kallas för Dreiländereck, där Schweiz, Tyskland och Frankrike möts.
Att kunna stoltsera med att ha besökt både Tyskland och Frankrike, och det på samma förmiddag lät lockande så Dreiländereck blev ett självklart utflyktsmål för dagen.
En av de föredetta utbyteseleverna sade att det för säkerhets skull var bäst att vi tog pass eller andra identitetshandlingar med oss. Men på tåget insåg förstås vår brasilianske utbyteskollega att identitetsbevis, det hade han glömt. Men inga tårar för det, istället spreds leendet från öra till öra på honom. Med ens hade han dagen planerad för sig: han skulle ta sig över gränsen till Frankrike, köpa en baguette till lunch och sedan sitta på torget och äta sin baguette, papperslös och illegal som få.
Och vi andra, vi hängde förstås på.
Särskilt svårt att ta sig över till Frankrike var det inte. Man korsade bara en bro och halvvägs över så var man i Frankrike. Och särskilt annorlunda såg det inte heller ut. Egentligen var den enda skillnaden att skyltarna var på franska och att vi inte såg till en enda människa.
Anledningen till att vi fann Frankrike så folktomt visade sig vara att vi valt att komma på besök på en nationell helgdag. Så torget låg öde och alla affärer var stängda. Och inte en baguette i sikte.
Smått missnöjda traskade vi tillbaka över bron och tröstade oss med att äta lunch på ett McDonald's i Tyskland.

On top of the world

Idag har jag verkligen känt mig "on top of the world", både bokstavligen och bildligt talat.
På förmiddagen gjorde vi ännu en bergsutflykt. Till Pilatus den här gången - ett alldeles tvättäkta berg som det sägs att det bor en drake i :)
Solen sken och landskapet var hisnande vackert. Jag tror verkligen inte att jag någonsin kommer få nog av bergen. Men även om allt detta gjorde mig på bra humör, så var de fina vyerna inget emot känslan av att plötsligt klara av höjden hur bra som helst.
2400 meter över havet och inte ett spår av varesig huvudvärk eller illamående! Ni kan bara ana vilken enorm tillfredsställelse det innebär för mig.
Så där ser man. Till och med en österbottning och plattlandsmänniska som jag kan vänja vid höga höjder och här nedan följer några hisnande bildbevis på detta.

Rotarymöte

Eftersom Rotary är min utbytesorganisation så hör det till att jag går på deras möten då och då. Den här veckan var det första gången för mig att besöka ett sådant möte och som ni kan se på bilderna så var det inte den långrandiga middag jag föreställt mig (även om vi nog åt middag senare ...).

Jag måste få skryta lite på mig själv och säga att jag hann bli ganska skicklig på att skjuta prick :)

Förutom pil och båge fick vi också prova armborst och skjuta pilar genom blåsrör.

Der gute Öjakuchen

För tillfället är jag i bakningstagen. Och nej, det är inte pizza jag bakar även om jag vet att det måhända ser så ut på bilden.
Anledningen till att jag bakar och inte fredagsmyser som varje varje vettig människa är för att jag i helg ska på en utflykt med alla andra Rotary-utbyteselever i Schweiz och då ska alla ha med en efterrätt från sitt hemland att bjuda på.
Jag gick länge och grubblade på vad jag skulle laga. Min kunskap om finländsk mat sträcker sig inte så mycket längre än till karelska piroger och kalakukko. Men så slog det mig; vad passar bättre att laga än Den goda Öjakakan!
Jag har försökt laga finsk mat tidigare, men det är svårt då inte alla ingredienser finns här. Mitt första försök med karelska piroger föll pladask på grund av att ingen här vet vad grötris är för något. Och limpa gick inte heller eftersom surmjölk inte heller finns att fås tag på. Kalakukko har jag förövrigt bestämt att förskona mina schweiziska vänner från.
Men nu ligger tillslut min goda Öjakaka i ugnen och doftar ljuvligt. Även om det inte var helt lätt att få ihop ingredienser till den heller.
För er som inte vet så innehåller Den goda Öjakakan lingonsylt, vilket var något som jag oroade mig för att inte skulle gå att hitta. Mycket riktigt så finns det inte lingonsylt att köpa i schweiziska affärer. Men, jag råkar befinna på alldeles rätt ställe eller kanske snarare i alldeles rätt familj.
För som jag i något tidigare inlägg nämnt så är mamman i min värdfamilj hemma från Norditalien. Och där äter man - hör och häpna - lingonsylt. Min värdmamma saknar lingonsylten så mycket att hon nu som då ber sina släktingar i Italien att skicka några burkar åt henne. Tur för mig!

Och så plötsligt ... en massa böcker

Böcker var något jag helt enkelt fick ta och lämna hemma när jag flyttade hit till Schweiz. Man får helt enkelt inte plats med allt i en enda ynka liten kappsäck. Så därför har bokhyllorna i mitt rum här stått och gapat sorgligt tomma länge. Men nu har jag rått bot på den saken.
Eller egentligen var det inte min förtjänst. Jag bara öppnade dörren och så kom böckerna inramlande i mitt rum, he he.

En vän till den äldsta systern i familjen kom på besök igår kväll. Hon har en vän som har flyttat hit till Schweiz från Sverige. Denna vän till vännen till min schweiziska syster hade tydligen bestämt sig för att rensa ur sin bokhylla lite grann och plötsligt finner jag mig själv sittandes med två kassar fulla med svenska böcker.
Det känns lite som om jag vunnit på lotto så jag försöker låta bli att tänka på att jag inte kommer kunna ta med mig alla böckerna hem igen.

En Gandalfs lördag

Idag tog jag scouthalsduken på mig och gav mig iväg på mitt första schweiziska scoutmöte. För här är tydligen lördag den officiella scoutmötesdagen.

I Finland är jag van med veckomötena på en och en halv timme med patrullen, men här är det annorlunda. Man träffas bara varannan vecka, men då är man istället ute i skogen hela förmiddagen, hela scoutkåren tillsammans. Inte så illa tänkt egentligen, eftersom man då har tid att verkligen satsa på programmet varenda gång.

Dagens utflykt hade temat Kina och på några timmar hann vi hjälpa kejsaren av Kina att hitta sina försvunna skatter (stulna av ninjor, förstås), bygga och bränna ner den kinesiska muren samt grilla pinnbröd (eller "Schlangenbrot" - "ormbröd" som de kallas här). Roligt hade vi, både stora och små scouter.

En roligt upptäckt jag gjorde var att här tilltalar man faktiskt kårmedlemmarna med deras scoutnamn. Jag har klarat mig levande igenom ett scoutdop och har också ett scoutnamn; Gandalfen. I Finland har jag inte haft någon användning för det men nu får jag ta det i bruk och det är jag verkligen glad för, för jag gillar det verkligen.

Så om ni hör något om en Gandalf i scoutuniform som drar runt i Alperna så är det förmodligen mig det gäller.

Min första skolvecka och lite andra erfarenheter

Oj, vad jag har haft mycket att göra. Jag har knappt haft tid att sätta mig ner och andas ens. Än mindre sätta på datorn.
Men tråkigt har jag åtminstone inte haft.
I måndags på morgonen kändes det som om jag var sju år igen och skulle börja första klass. Väldigt mycket pirr i magen. Mamman i min värdfamilj gav mig den här för att önska mig lycka till.

Skolan är stor och ekande och kanske inte så estetiskt vacker med sina grå betongväggar. Men jag trivs ändå väldigt bra, för vad spelar det för roll hur skolan ser ut så länge människorna där är trevliga.
För tillfället tillbringar jag det mesta av min skoltid på en intensivkurs i tyska för utbyteselever som håller på varje morgon ända fram till lunch, samt två eftermiddagar.
Man kan ju undra vad det blir till om man tar sex stycken utbyteselever från Kanada, USA, Brasilien, Taiwan, Japan och Finland och sätter dem i samma klassrum. Jag som vet kan ju säga att det blir alldeles ofattbart roligt. Vi har alla olika personligheter och olika bakgrund, men eftersom vi alla är utbyteselver så kan man säga att vi sitter i samma båt. Vi delar samma problem och erfarenheter.
Dock är jag som har läst tyska ett år i skolan lite längre hunnen än de andra utbyteseleverna, så för tillfället går jag rätt mycket på vanliga lektioner eftersom som jag nästan lär mig mer tyska där.
Nu idag tog jag och min värdfamilj tåget till Bern - huvudstaden. Vi gick för att titta på de kinesiska terrakottasoldaterna som finns utställda där för tillfället. Dumt att man inte fick fotografera, för det var verkligen en utställning värd att se. Om jag förstod mina värdföräldrar rätt så har terrakottasoldaterna aldrig visats utanför Kina tidigare, men att en Schweizisk bank betalat för att fyra av dem plus en häst ska kunna ställas ut i Bern.
Sedan gick vi för att äta lunch på en italiensk restaurang. Jag beställde spagetti och fick till min stora förskräckelse endast en gaffel att äta med - så äter man spagetti i Italien. Jag hade alltså inget annat val än att försöka lära mig äta spagetti på italienskt vis. Ni kan skatta er lyckliga att ni inte var där och såg mitt bordsskick.
Mamman i min värdfamilj har rötter i Italien och frågade skrattande om vi inte äter spagetti i Finland. Jag svarade som det är att jo, men jag är van att använda kniv då jag äter.
Hon anser att det är en dödssynd att skära spagettin i mindre bitar. Jag skulle allt vilja se vad hon tycker om de centimeterlånga stympade spagettibitarna som serveras i finska skolor.

Frida på teaterscenen

Jag vet att klockan inte är speciellt mycket än, men idag har jag redan hunnit besöka ett möte för Rotarys utbyteselver här i Schweiz.
Här presenterades utbyteselvens rättigheter och skyldigheter, vilket det känns som om jag redan har hört säkert tusen gånger. Men det var jätteroligt att få träffa de andra utbyteseleverna från världens alla hörn. Jag fann det plötsligt svårt att prata engelska med dem, eftersom jag den senaste veckan koncentrerat mig stenhårt på att prata tyska. Men efter ett tag gick det ganska bra.

Och nu till den stora frågan: Vad i hela friden har Frida för sig uppe på scenen?
Jo, det var nämligen så att vi skulle göra små grupparbeten som vi presenterade för våra värdfamiljer i korta sketcher. Min grupp fick arbeta med ämnet "Hochdeutsch". Det är nämligen så att när schweizare inte får tala schweizertyska så väljer de flesta att tala engelska. Högtyska är bara något man talar i skolan. Med vår sketch skulle vi alltså uppmana föräldrarna att tala högtyska med oss, för att det är på det viset vi lär oss.
Och jag kan ju konstatera att jag med min enda replik ("Können Sie bitte mit mir Hochdeutsch sprechen?" - "Kan ni vara så snälla och prata högtyska med mig?") var pjäsens primadonna, he he.
Förövrigt får ni önska mig lycka till för i morgon är min första skoldag.

Queen of the mountains

I torsdags gjorde vi ännu en utflykt i bergen. Den här gången till Rigi, de schweiziska bergens drottning.
För att komma dit körde vi in till Luzern där vi tog en färja. Men inte vilken färja som helst, nej, en gammal ångbåt byggd 1901. Sådana är tydligen ingen ovanlig syn på Luzernsjön, men jag var förstås fascinerad. När man såg de gamla metallskyltarna som pekade ut första och andra klass kändes det nästan som om man befann sig ombord på "Titanic".

Vi steg av färjan i en liten by vid bergets fot och åkte sedan upp för sluttningen i en klarröd spårvagn.
Turismen i Schweiz är mer än hundra år gammal, så mycket lite för turisterna är nybyggt. Såväl färjor som hotell härstammar från nittonhundratalets början, men har förstås renoverats.

Min värdfamilj förklarade att den saganomringen-lika stigen vi gått under vår tidigare utflykt hade varit svårare än de förväntat sig, men att nu kunde de garantera att det inte skulle bli lika tungt.
— Det här är en stig för turister och unga mammor med barnvagnar, sade de.
Fast det var antagligen i schweiziska mått mätt. För att börja slarva en barnvagn upp för den stigen skulle allt vara en prestation. Även om vägen var ordentligt den här gången, så lutade den som tusan.
Sorgligt nog kom mitt höjdillamående tillbaka, vilket var konstigt eftersom vi befann oss på betydligt lägre höjd än på den förra bergsutflykten. Men illa mådde jag och det var förskräckligt synd, för utsikten var otroligt vacker.

Mamman i värdfamiljen lovade att hon ska gå med mig till apoteket för att fråga vad de rekommenderar om man inte klarar av höjden. För jag vill ju verkligen se bergen. De är så hisnande vackra. Det är så förbenat dumt att jag ska börja må illa så fort jag kommer några meter över havsnivå.

Min läsordning

Här i Schweiz börjar skolan först på måndag. Så medan ni drunknar i högar av skolarbete så njuter jag av solen och bergen, he he.
Men lite förberedelse inför skolstarten har jag ändå fått. I onsdags hade jag ett möte i Kantonsschule Alpenquai (fast det uttalas "alpenkei", har jag fått lära mig) där jag fick en guidning runt skolområdet och massor, massor med papper.
För att gå i en kantonsschule i Schweiz måste man välja en inriktning åt sig. Det vill säga ett ämne man läser mer och går in djupare i än andra. När jag kom till mötet visade det sig att jag hade blivit placerad i en klass med inriktningen "wirtschaft und rechts" ("ekonomi och rättsväsende" kunde man kanske översätta det till, det är i alla fall ungefär samma sak som samhällslära i Finland).
Att plugga schweiziska lagar och ekonomiska termer som är svåra redan på svenska är kanske inte precis det jag vill göra under mitt utbytesår. Tack och lov så lyckades mamman i min värdfamilj få mitt schema ändrat så även om wirtschaftsklassen är min hemklass och jag läser alla vanliga ämnen med dem, så behöver jag inte läsa samhällslära utan jag får rita och måla med bildkonstklassen när de har sina speciallektioner. Något som känns betydligt roligare och som jag verkligen ser fram emot :)

När jag visade upp min läsordning för mina schweiziska systrar tyckte de att jag hade väldigt lätta dagar. Jag tyckte alldeles tvärtom eftersom jag på tisdagar har skola från 8.00 till 17.45. Men det är tydligen alldeles normalt här. Och jag har ju fem timmar bildkonst efter varandra den dagen, vilket inte är värdens tyngsta ämne.

En kväll med italiensk mat

Som jag nämnde i mitt blogginlägg igår, så gick kvällen ut på att familj och vänner samlades i köket för att laga mat. Vi lagade "gnocchi" (fast det uttalas typ "njokki"), en italiensk rätt där man kokar små klimpar av mjöl, ägg och potatismos för att sedan rulla dem i olja och äta dem med maletköttsås.

Jag har inte ätit något liknande tidigare, men det var väldigt gott. Och tur var väl det, för det tog flera timmar innan vi var färdiga.

Här är några bilder från kvällen.

Aikido och annat skoj

Igår tog jag mod till mig och packade min träningsväska för min första aikidoträning i Schweiz. Men innan vi sökte upp dojon fick jag av min värdfamilj en liten rundtur i Luzern. Jag har redan tidigare sett shoppingkvarteren som är alldeles smockfulla av japanska turister, men nu sökte vi oss till slottsparken dit av någon anledning inga turister tycks hitta.
Det var synd att jag inte hade kameran med mig, men jag lär nog gå dit igen, för det var alldeles underbart. Parken är stor och fridfull, med höga träd med tjocka stammar. I själva slottet som någon italiensk prinsessa låtit bygga någon gång i tiden finns en musikhögskola inrymd. Jag fick gå in och titta och från skolans matsal har man en alldeles fantastisk vy över staden och sjön som breder ut sig nedanför. Det är nästan så att man skulle kunna tänka sig att börja studera musik bara för det.
Sedan var det aikidoträning som gällde. Jag var lite nervös för att det skulle vara väldigt annorlunda från hur träningarna varit där hemma. Men det visade sig att det inte var särskilt stor skillnad alls.
Jag har ofta tyckt att alla etikettsreglerna i aikido när det gäller bugningar och huruvida man ska stå eller sitta på knä har känts rätt så överflödiga. Men nu när jag kom för att träna på ett totalt främmande ställe där jag inte kände en kotte från tidigare började jag plötsligt uppskatta etikettsreglerna. För vet man väl hur man uppför sig under träningarna, så passar man liksom genast in i gruppen, även fast alla är främlingar.
Det var i alla fall en väldigt rolig träning och jag ska nog träna fler gånger här.
Om man jämför med tidigare dagar, har den här dagen hittills inte varit särskilt händelserik. Jag följde med mamman i värdfamiljen för att handla mat och sedan till en skild köttaffär för att köpa kött. Jag har så vitt jag kan minnas inte varit i en charkuteriaffär tidigare och kände mig nyfiken som en treåring :)
Sedan har jag och mins schweiziska systrar kollat på Harry Potter. Tyskdubbad förstås, för man ser inte filmer på orginalspråk här. Helt van är jag fortfarande vid detta, men det förstörde ändå inte filmen. Men vi har också sett Sherlock Holmes på tyska och det kändes nog lite fel.
Vi hade tänkt göra en utflykt till Haldeckersee ikväll igen, men eftersom vädret inte är det bästa ska vi laga italiensk mat tillsammans med en vän till familjen som är på besök allt som oftast.
Mamman i familjen kommer ursprungligen från norditalien och lägger mycket tid och ork på matlagning. Ni behöver alltså inte oroa er för att jag skulle svälta. Även själva middagarna har något lite sydeuropeiskt över sig då det nästan alltid är gäster inbjudna eller så är vi inbjudna någonstans.

2300 meter över havet

Jag är alldeles rödbränd av solen och benen värker, men det var en härlig dag i alperna jag hade med min värdfamilj igår. 100% äventyr.
Som jag skrev igår hade jag gått runt några dagar och trott att jag bodde i bergen, ända tills vi igår morse satte oss i bilen och körde kanske två timmar för att komma till de riktiga bergen. De som har snö på topparna året om.

Vi hade bestämt oss för att vandra en rutt där vi först skulle åka upp längs en bergssida i en "funicular" (det är som en bergochdalbanevagn på räls, fastän den rör sig otroligt långsamt för att passagerarna inte ska dö - den hade som mest en lutning på 106%).

Väl uppe skulle vi vandra runt Gelmersee - en sjö bildad av smältvattnet som rinner ner från glaciärerna på bergstopparna.
Dock visade det sig att de hade tekniska problem med vagnen som stannat halvvägs upp längs banan. Teknikern var tvungen att ta sig upp till den till fots och fixa vad som än var fel.
Eftersom vi inte hade lust att vänta så länge beslöt vi oss för att ta en annan rutt istället. Vi skulle ta en lift över passet mellan två berg.
Bilvägen till liften ringlade sig uppåt i branta serpentinvägar. Jag fick huvudvärk och när vi till slut kom fram mådde ordentligt illa. Antagligen på grund av höjden, förklarade min värdfamilj för mig. 2000 meter över havet var tydligen för mycket för en österbottning som jag.
Eftersom jag inte mådde bra och min värdfamilj dessutom insåg att de glömt en ryggsäck efter sig någonstans beslöt vi oss för att åka tillbaka ner och kolla ifall vagnen var lagad ännu. Vi hade tur för den var just på väg att göra sin första resa tillbaka upp igen. Vi köpte biljetter och medan vi väntade på att det skulle bli vår tur passade vi på att se vad som fanns på andra sidan hängbron.
Vi hittade ett Alpkäserei - ett ställe i alperna där man gör schweizerost för hand. Man fick gå in och titta på medan en man rörde om i en stor gryta ostmassa.

Tillbaka vid "funicularn" förklarade min värdfamilj att det är väldigt få turister som kommer hit. Vägarna som finns är nämligen för otympliga att vandra på för att ta dit några stora turistgrupper. Förutom en japansk familj och några amerikaner var jag den enda som inte var schweizare.
Det kittlade nog i magen när vi åkte upp längs järnvägen och man såg hur dalen under ens fötter bara blev mindre och mindre. Vi for upp till ungefär 1800 meters höjd över havet. Men det var inte förrän jag fick se vägen vi skulle vandra längs som som jag började ana varför stället inte lämpade sig för turistgrupper.
På kartan hade jag sett att vi skulle gå längs en vandringsled längs sjöstranden. I verkligheten visade det sig att vi gick på en stig uthuggen i berget, med slät bergvägg på ena sidan och ett stup på tjugo meter ner till sjön på den andra. Inga säkerhetsstaket eller någonting. Nästan som i "Sagan om ringen" :D

Efter ett tag delade sig vägen. En stig fortsatte runt sjön och en annan upp längs en brant sluttning till en så kallad "S.A.C Hytte", en bergsstuga där man kunde pausa. Vi tänkte att vi skulle försöka oss på att ta oss upp till stugan.
Upp dit fanns ingen egentlig stig, utan man klättrade på klippblock. Solen gassade, men vi vandrade längs med ett vattenfall av smältvatten som forsade ner längs sluttningen. Vattnet var drickbart och alldeles iskallt.

Det visade sig att stugan låg på cirka 2400 meters höjd över havet, så jag var orolig att jag skulle börja må illa igen. Men det visade sig att då jag fick gå själv i min egen takt så klarade jag höjden betydligt bättre än då vi snabbt körde upp i bil.
Vi tog oss så högt upp som till 2300 meter där vi sedan tog en paus. Vi hade stugan i sikte, bara fyrahundrade meter högre upp på sluttingen, men terrängen var så svår och vi var alla trötta så vi beslöt oss för att gå tillbaka igen.
Att gå ner för sluttningen var betydligt obehagligare än att gå upp för den. Jag råkade sparka en sten över kanten på klippan jag stod på och såg den försvinna femhundrade meter neråt. Men så länge man höll ögonen på var man satte fötterna så gick det bra. Innan vi vandrade hem igen passade vi på att svalka våra fötter i den iskalla sjön.
Så nu har jag sett berg på riktigt, ett alldeles äkta äventyr.