Jullov i Östschweiz

Just nu sitter jag i min värdfamiljs skidstuga och tittar på en trevlig solnedgång som målar bergen i orange. Rothorn, Lenzerhorn och Stanserhorn, jag börja kunna namnen på topparna nu.
Jag har haft en trevlig julafton här i östschweiz jullovet är trevligt det också.
Jag var ett riktigt fenomen när jag kom hit. Finländaren som inte kan åka skidor! Ingen förstod hur det kunde hänga ihop. Det enda jag har att säga till mitt försvar är att det är lite skillnad mellan Alperna och platta Österbotten.
Fast min oförmåga att åka skidor börjas det så sakteliga att rådas bot på efter att har besökt skidskolan i några dagar och övat att bromsa och svänga med elever i åldern fem till åtta år (något som vuxna schweizare som inte kan åka skidor finns inte). Och det visade sig att jag till och med har lite nytta av de embarmliga gymnastiktimmarna i skidspåret. Jag har liksom ett hum om vad det handlar om. Fast än så länge får de svarta pisterna vänta.
I början av jullovet vaknade jag upprepade gånger på natten av högljudda smällar. Eftersom det blåste ganska kraftigt tänkte jag att det var ett träd som fallit omkull eller en dörr som stod och slog. Sedan på morgonen tänkte jag sätta min frukost i halsen när min värdmamma förklarade att nej, det är bara när de spränger bort lavinerna med dynamit.
Ja, god jul och gott nytt år och här kommer en bild på mig strax före jag ska åka ner för min första pist.

Frida flyttar

Jahapp, då var det dags att ta sitt pick och pack och flytta iväg till nummer två av mina tre värdfamiljer.
Lite sorgligt är det, eftersom jag trivs så bra där jag bor just nu, men sånt är livet. Och min värdmamma har lovat att jag får komma och hälsa på när jag vill.
Fast det där med att ta sitt pick och pack, visade sig vara en större utmaning än jag trott. Då jag kom hit hit hade jag bara en kappsäck, en ryggsäck och en axelremsväska. Nu har jag det här:

Det är lite så att jag skäms över min förmåga att samla på mig materiella ägodelar, he, he. Fast om man granskar innehållet av min monstruösa packning så ser man att cirka hälften består av böcker och stickade tröjor, vilket (i min värld) räknas som nödvändigheter.

En schweizisk jultradition

Trots mina stelfrusna fingrar ska jag försöka tota ihop ett blogginlägg åt er. För ja, tro det eller ej, så har vi faktiskt minusgrader här i Schweiz. Och just i kväll har jag varit ute och tittat på Sankt Nicholaus- firandet.
Der Weihnachtsmann eller Jultomten - kalla honom vad ni vill - ser man inte mycket av här. I Schweiz kör man istället hårt på Sankt Nicholaus.
Egentligen är hans festdag den sjätte december, men här i Beromünster hålls alltid själva processionen några dagar före, det vill säga nu i kväll.
Sankt Nicholaus är väl, så vitt jag vet, något katolskt. Han ser lite ut som jultomten, men istället för luva har han en röd påvemössa. Men i och med firandet finns även urgamla seder kvar som inte har något alls med den katolska läran att göra, men som passar alldeles perfekt i vintermörkret.

Längs byns huvudgata hade trafiken stoppats och åskådare samlades på trottoarerna. Först i tåget gick en grupp män med långa piskor som de svängde runt sig och slog i luften så att skarpa knallar uppstod.
Därefter kom "die Trychler" vilket är män klädda i klassiska schweiziska skjortor med broderier på som vandrar på raka led svängandes med stora dovt klingande koskällor som alla slog i takt.
I ledet fanns ungefär ett hundratal "Trychler" uppdelade i mindre grupper så ni kan ana vilket otroligt larm det var. Det var nästan lite obehagligt med koskällornas taktfasta klämtande som tycktes få allt runt omkring att vibrera, men samtidigt också väldigt mäktigt. Pappan i min gästfamilj har förklarat att det är en gammal tradition för att skrämma bort onda andar.
Efter "die Trychler" och männen med piskorna kom Sankt Nicholaus själv skridande med sin åsna efter sig. Efter honom följde hans medhjälpare som hade stora korgar fyllda med nötter, mandariner och sötsaker åt barnen på ryggen. En av medhjälparna bar även på hans stora bok.
Därefter kom "die Schmutzlis" som symboliserar det onda. De var alla svartklädda med sotade ansikten. I händerna höll de knippen av kvistar som de enligt sägnen slår de barn som inte varit snälla med.
Och sist men inte minst kom hela byns lågstadieelever vandrande med hemgjorda papperslyktor i händerna. Dessa sjöng sedan glatt julsånger för åskådarna.
Jag måste säga, att alltihop verkligen lämnat ett djupt intryck på mig. Precis som luciatåget vilar det något lite trollskt över det hela.
Efter tåget längs med huvudgatan vandrar Sankt Nicholaus och hans medhjälpare runt i byn. Barnfamiljer kan innan anmäla att de vill ha besök av honom hemma hos sig. Då kommer han och knackar på, tar fram sin stora bok och förklarar för barnen vad de gjort under året som varit bra och mindre bra. Sedan får de en
liten sötsak också.
Tyvärr så lär jag vara lite för gammal för ett sådant besök, så jag blir olyckligtvis utan feedback.

På fredag firar man också i skolorna Sankt Nicholaus. Det hör till att det är avgångsklassen som ordnar hela spektaklet och efter vad jag har hört så liknar det hela mest ett ABI-program som spårat ut, med "Schmuzlis" som springer omkring och kletar färg i folks ansikten. Ett år lär Sankt Nicholaus ha kommit inkörande i skolaulan på moped, ett annat anlände han i helikopter och ett tredje hade han med sig en livs levande åsna med sig (döpt efter skolans rektor förstås).
Så vi får se om jag överlever fredagen ...