Den långa vägen till Liechtenstein

Jag slutar aldrig att förundras över hur nära allt ligger här i Mellaneuropa. Jag förklarade för min värdfamilj att jag för att ta flyget till Schweiz fick sitta fem timmar i bil ner till Helsingfors. De konstaterade att med fem timmar i bil från Luzern så är man knappast kvar i Schweiz längre, oavsett åt vilket håll man kör.
Under höstlovet blir det aikidoläger i Liechtenstein. Flera från aikidoföreningen här ska dit och jag följer också med.
Men när jag frågade mamman i min värdfamilj ifall jag får åka, så sade hon att visst är hon med på förslaget, men att till Liechtenstein är det väldigt långt.
— Hur långt då? undrade jag och försökte placera in landet på kartan.
— Säkert tre timmar med tåg.
Jag lät bli att skratta högt, men jag ska säga att det var nära.
Avstånd är en sådan sak som schweizarna är lite bortskämda med, bussförbindelser en annan. Det spelar ingen roll hur liten och ynklig och otillgänglig byn du bor i är, till närmsta större stad går det hur som helst bussförbindelser minst en gång i timmen, helst oftare.
För mina jämnåriga är det en plåga att missa bussen och tvingas vänta på busstationen i en halv timme. Jag har berättat för dem om att jag förra skolåret gick en utbytesperiod i Topeliusgymnasiet och därmed åkte buss mellan Jakobstad och Nykarleby. Jag förklarade att hemma går inte bussarna en gång i halvtimmen utan missar man bussen som går klockan åtta så får man ta den som går klockan ett. Responsen på det blev att en klasskamrat försiktigt frågade ifall det inte fanns något tåg jag kunde ta istället.
Fast alla åker inte buss till skolan, det finns faktiskt folk som cyklar och går också. Inte jag då - jag anser att trampa upp och ner för backar i två timmar är lite för mycket för mig - men folk som bor inne i Luzern. Men då är det precis samma sak med avstånden. Tjugo minuters väg med cykel är en lång väg, nästan lite för lång. Och när de får höra att jag i Finland går en dryg halvtimme till skolan varenda morgon så tycker de inte att jag är riktigt klok. Jag brukar dessutom slänga in en liten kommentar om att jag går en dryg halvtimme till skolan även när det är -20°C utomhus och då betraktas jag inte som mänsklig längre.

Men nu ska jag inte klaga mer utan verkligen njuta av att här i Schweiz ligger allt strax bortom husknuten. Så sent som i måndags besökte jag både Frankrike och Tyskland, i helg blir det aikidoläger i Liechtenstein och sedan far jag och min värdfamilj för att tillbringa en vecka i Italien. Det är inte alltid man har chans att se hela halva världen på ett ynka höstlov :)

TRE länder på EN förmiddag

På måndagens agenda har stod att smuggla en papperslös brasilianare över gränsen till Frankrike. Ja, som ni hör är det en rätt så lång historia.
Allt började med att jag och några andra utbyteselever och några föredetta utbyteselever som återvänt hem till Schweiz bestämde oss för att göra en liten utflykt. Rotary bekostar alla utbyteselever i Schweiz med ett GA-kort, vilket innebär att vi kan resa gratis med buss, tåg, färja och spårvagn. Alltså var det bara för oss att kolla var vädret var vackrast; Genéve, Basel eller Tessin? Och sedan sätta oss på rätt tåg.
Vårt utflyktsmål för dagen blev Basel - en stad belägen i norra Schweiz, strax invid tyska och franska gränsen.
Precis som vi i Norden har vårt Treriksröse mellan Finland, Sverige och Norge så finns det strax utanför Basel något som kallas för Dreiländereck, där Schweiz, Tyskland och Frankrike möts.
Att kunna stoltsera med att ha besökt både Tyskland och Frankrike, och det på samma förmiddag lät lockande så Dreiländereck blev ett självklart utflyktsmål för dagen.
En av de föredetta utbyteseleverna sade att det för säkerhets skull var bäst att vi tog pass eller andra identitetshandlingar med oss. Men på tåget insåg förstås vår brasilianske utbyteskollega att identitetsbevis, det hade han glömt. Men inga tårar för det, istället spreds leendet från öra till öra på honom. Med ens hade han dagen planerad för sig: han skulle ta sig över gränsen till Frankrike, köpa en baguette till lunch och sedan sitta på torget och äta sin baguette, papperslös och illegal som få.
Och vi andra, vi hängde förstås på.
Särskilt svårt att ta sig över till Frankrike var det inte. Man korsade bara en bro och halvvägs över så var man i Frankrike. Och särskilt annorlunda såg det inte heller ut. Egentligen var den enda skillnaden att skyltarna var på franska och att vi inte såg till en enda människa.
Anledningen till att vi fann Frankrike så folktomt visade sig vara att vi valt att komma på besök på en nationell helgdag. Så torget låg öde och alla affärer var stängda. Och inte en baguette i sikte.
Smått missnöjda traskade vi tillbaka över bron och tröstade oss med att äta lunch på ett McDonald's i Tyskland.