Packa, packa, packa

Ja, jag packar som bäst just nu. Till mitt utbytesår skulle man kanske kunna tro, men nej, nej, nej. Nu är det scoutläger som gäller.

Att jag passar på att smita iväg ut i skogen nu när det bara är en vecka kvar tills jag far och jag fortfarande har massor med förberedelser kvar kanske kan verka en smula suspekt. Men det känns faktiskt jätteskönt. För nu får jag i fyra dagar bo i tält bland mossa och blåbärsris och fullständigt glömma bort allt vad utbytesår heter. På det viset går jag inte omkring och väntar och oroar mig så mycket i onödan. Och så får jag ju också chansen att säga hejdå till min wunderschöna scoutkår :)

Så såvida ni inte uppsöker mig i skogen, eller försker få kontakt med röksignaler, så lär ni inte höra mycket från mig på några dagar.

PS. Om ni tittar på bilden, så kanske ni kan ana er till vilken min favoritfärg är ...

Det är sant som de säger

Och plötsligt så börjar det vara aktuellt att säga hejdå till alla. Vännerna ska jag på bio med i kväll för sista gången innan jag far. Jag har några få träningar kvar med aikidoföreningen och på scoutlägret nästa vecka är det sista gången jag ser min scoutkår på mycket länge. Familjen säger jag förstås hejdå åt på flygplatsen.
Jag har aldrig varit något stort fan av tårfyllda farväl. Jag tänker alltid att: "Varför gråta? Jag kommer ju tillbaka. Det är inte så att jag skulle dö eller något."
Men jag har å andra sidan aldrig varit borta såhär länge tidigare.
Igår kväll slogs jag av en tanke. Även om jag lyckas kravla mig ner från min alptopp och komma helskinnad hem (jag har undertecknat ett avtal om att jag måste komma hem igen, så ni behöver inte vara oroliga över att jag ska bli kvar i Schweiz) så kommer inget ändå att vara det samma som när jag for.
Att jag kommer att förändras under mitt utbytesår är en sak som jag varit medveten om och beredd på mycket länge. Det är klart att man inte är riktigt den samma efter ett sådant totalt miljöombyte.
Men det som jag kanske inte riktigt har tänkt på tidigare, det som slog mig igår kväll, är att saker kommer att förändras här hemma också.
Det är inte precis så att alla människor fryser fast på det ställe jag lämnar dem och sedan tålmodigt står och väntar tills jag kommer tillbaka. Det kommer att gå ett år Schweiz, men det kommer också gå ett år här i Finland. Det kommer att hända saker och människor kommer att förändras precis som det alltid gjort. Frånsett att jag inte kommer att vara där och hinna vänja mig vid allting steg för steg som jag brukar utan måste ta hela chocken på en gång då jag kommer hem igen.
Det är lite skrämmande. För om jag förändras i Schweiz och alla andra förändras här hemma, tänk om jag inte passar in längre då jag kommer tillbaka.
Jag kommer att tänka på en sak som Charlie Brown säger i sin dystra klarsynthet när han sitter med armbågarna lutade mot stenmuren. Jag har vänt upp och ned på hela internet för att hitta den där repliken, så att jag kunde få den ordagrannt rätt, men den stås inte att finna. Alltså måste jag försöka ta den som jag minns den. Ungefär så här säger han:

"Det är sant som de säger. Man kommer aldrig hem."

Så kanske är det därför som man gråter då man tar farväl. För även om personerna i fråga inte kommer att dö, så kommer de inte vara de samma när de träffas igen.
Och plötsligt har jag hemlängtan innan jag ens har åkt.

Lite sådär halvpanik

Godmorgon världen, det är inte varje dag man stiger upp kvart före sex helt utan anledning. Men idag var visst en sådan dag. Jag låtsas att det är för att jag är vuxen och inte behöver sova nio timmar varje natt längre, men vi får se om jag inte somnar redan klockan halvåtta ikväll.
Om ni undrar varför jag inte har skrivit något de senaste veckorna, så är det - som ni märker nu - inte för att jag skulle ha dött. Min långa tystnad beror snarare på två faktum:

Och då behöver man inte vara överdrivet bra på matte för att kunna konstatera att:

Faktum nummer 2
––––––––––––––––––––– = lite sådär halvpanik
Faktum nummer 1

Alltså är det bara för mig att fortsätta rabbla:
— Die Frau isst einen Apfel.
Vid det här laget krånglar inte programmet med mig lika mycket, så kanske har mitt tyska uttal faktiskt blivit bättre. Fast å andra sidan har den sista lilla tillstymmelsen till entusiasm i min röst dött ut.

En ganska beskrivande bild på hur jag ser ut då jag robotaktigt upprepar det jag ska upprepa.

Nu tänker ni säkert att Frida tappert ska sitta och kämpa med sin tyska hela dagen idag, precis som hon gjorde igår också. Men ack nej, jag skjuter bara min lilla halvpanik åt sidan och drar iväg till Kuortane på aikidoläger, precis som jag gjorde igår också.
Gårdagens träningspass gick nog helt bra, om man bortser från att det knappt hunnit börja innan jag sparkat glasögonen av en farbror. Glasögonen klarade sig, inga ögon skadades och jag bad om ursäkt så skadan var inte alltför stor. Men lite dåligt samvete har jag nog …
Och som mamma sade när jag berättade om den lilla incidenten för henne:
— Och då har ju lägret bara börjat.
Precis, jag har två träningspass att överleva idag också (eller det är kanske inte frågan om ifall jag överlever utan om de stackare som måste träna med mig överlever). Aikido lär ju vara en fredlig sport, men då jag är med så går visst ingen säker.
Och vad gäller tyskakursen, så tar jag itu med den senare ... när halvpaniken övergått till helpanik.

Namnet är Olin, Frida Olin

Anledningen till att jag försöker låta som James Bond i rubriken är att jag känner mig lite som James Bond. För jag har fått min kavaj!
Det hör till att alla Rotarys utbyteselever ska ha en kavaj, så på utbyteselevsmötet i Lahtis fick man prova ut en passande åt sig. Den lades sedan på posten och nu har min anlänt; grannblå med flagga namnbricka och allt.
Tanken är att alla utbyteselever ska ta med sig pins med motiv från det egna hemlandet som man sedan byter med andra och sätter fast på sin kavaj. Ni kanske har sett de vandrande pinsskogarna som återvänder hem från sitt utbytesår :)
Fast tanken på att jag skulle se ut som en kavajklädd hemlig agent stack min syster ganska snabbt hål på när hon kommenterade att:
— Du ser ju ut som en flygvärdinna!
Så här är en bild på denna flygvärdinnelika hemliga-agent-wanna-be:

Den här gången förbarmade min mor sig över mina bristande fotograferingskunskaper och tog bilden åt mig.