Något att oroa sig för?

Jag har blivit medlem i en facebook-grupp för alla Rotarys utbyteselever 2013-2014. Så mycket kan jag säga att tanken med gruppen är väl i grund och botten god. Det är tänkt att man ska få ett litet hum om vem som ska vart och så kanske man kan hitta sina utbyteskompisar som man kommer att träffa under året.
Hur sidan sedan fungerar i praktiken kan ju diskuteras. Aningen oorganiserad skulle man kanske kunna kalla den eftersom det inte tycks finnas några regler för vad man kan skriva i gruppen. Men mellan alla "Snälla, är det någon som vill köpa mina skor" och "Kolla in min nyaste skate-video på youtube" så gömmer det sig ändå några små visdomar.
Folk undrar hur man ska packa så att man får med allt, hur andra ska göra med mobiltelefonerna, vad man ska skriva i presentationerna om sitt land och om det är fler som fortfarande inte vet till vilken stad de ska åka. Saker som förmodligen alla utbyteselever undrar över. Och andra människor hjälper dem; "I min Rotaryförening gör man såhär …" och "Min kompis ska också till Australien och åt henne har man sagt att …". Det är så man börjar känna att det finns hopp för den här världen ännu :)
Men nog är det vissa i gruppen som oroar sig något kollossalt och för saker som jag inte ens tänkt att man kan oroa sig för. "Tänk om modet är annorlunda i det land jag ska åka till" var det en flicka som skrev och fick av andra utbyteselever rådet att läsa modebloggar och chatta med människor från det landet. För att vara riktigt ärlig så hade jag inte ens reflekterat över den saken innan jag läste hennes inlägg. Och inte kan jag påstå att jag känner någon stress eller höjning av blodtrycket när jag tänker på det nu heller.
Det är klart att somliga oroar sig mer och somliga mindre. Och så finns det jag …

Det är inte det att jag skulle ha nerver av stål och inte vet hur man oroar sig. Jag kan bara inte bli kvitt känslan av att äh, det är länge tills jag far. Inte är det bra att gå och oroa sig för allt heller, men lite verklighetsuppfattning är ju inte så dumt att ha. För så värst länge tills jag åker är det ju inte.
Nåja, förr eller senare kallar väl verkligheten, trevlig midsommar så länge.

Ett oväntat fynd

Jag har tillbringat dagen med att reda upp och få lite sommarfint i Jakobstads Flickscouters kårlokal. Medan jag gick igenom innehållet i vår dammiga bokhylla hittade jag plötsligt något jag inte jag väntat mig. Mellan alla scouthandböcker och floror dök helt oväntat den här boken upp.

"Det här är mitt land - Med Pierre i Schweiz" har på något vis förirrat sig in i vår kårlokal för att förbli där.
Den kom ju som dimpande från ovan, även om den är tryckt 1963 och helt klart har några år på nacken. Jag passade på att nappa åt mig boken och ta den med hem för lite noggrannare läsning.
Varför denna mystiska och för mig ytterst aktuella bok hamnat hos Jakobstads Flickscouter av alla ställen får sin förklaring av en liten text på pärmens insida. "I-pris tilldelas Tomtegrupp I, Jakobstad den 23/2 -66", står det.
Boken handlar om Pierre som reser runt och besöker massor av Schweiziska städer tillsammans med sin pappa som är handelsresande. Mest far de omkring i västra Schweiz, så något om Luzern finns inte att läsa, men intressant är det i alla fall. Jag har redan hittat flera ställen som jag skulle vilja besöka. Och så finns det en fin karta över landet på det första uppslaget.

Ni får ursäkta den dåliga bildkvaliten, fotograferande är inte min starkaste sida. Men kanske kan ni urskilja Lucerne Luzern, ganska mitt på kartan. Där ska jag bo. 

Att boken är så gammal gör att man får ta den med en nypa salt. Tillexempel påstås det att de flesta äldre schweizare går i folkdräkt dagligen och att barnen i vissa byar bara går i skolan på vintern eftersom de annars är upptagna med att valla boskapen på bergsängarna. Men likväl intressant.
Så tack Tomtegrupp I, vilka ni nu var, för att ni för fyrtiosju år sedan kämpade er fram till ett första pris som varit givande läsning för mig.

Äkta handskrivet brev och allt

Jag har slängt ett brev med passfoton på mig till Schweiz i brevlådan. Det är inte alltid man får använda sig av gammal hederlig post i dagens E-mailberoende värld, så jag passade på att ta chansen att skriva ett äkta handskrivet brev på knagglig tyska åt dem där jag förklarar för dem hur glad jag är att få komma till Schweiz.
Passfotona behöver de till ett så kallat GA-kort som Rotaryföreningen som tar emot mig betalar åt mig. Med GA-kortet får jag åka buss och tåg vart som helst i Schweiz under hela mitt utbytesår utan att det kostar något.
Alltså får jag yra på uppe i bergen hur mycket jag vill och gratis till på köpet. Jag säger bara akta er schweizare, för här kommer jag!

58

Bokad är nu min flygbiljett
Ankomst till Zürich kl. 09.41
Snart tar jag min röda kappsäck i hand
Och drar iväg till Switzerland

Jag letar efter schweizisk allmänbildning
Och läser tyska så det slår lågor kring
Med ett tyskaprogram som bara bråkar
(Läs här ifall ni inte vet om vad jag språkar)

Sommaren har jag att förbereda
Planera och packa med ordning och reda
Läsa tyska med hjärta och själ
Och få sola lite, de måste jag väl?

Men nog är det allt svårt att förstå
Hur fort egentligen tiden kan gå
Att det är åttonde augusti som jag far
Att det bara är 58 dagar kvar