Liksom inte så länge kvar

Nu är det liksom inte så länge kvar. En vecka närmare bestämt. En vecka och så är mitt utbytesår till ända.
Och när man har lite tid så måste man planera den desto bättre. För min "att göra"-lista är fortfarande inte alldeles ikryssad. Alltså har jag gått och kletat upp ett veckoschema med "post-it"-lappar på väggen. Som i skolan fast mycket roligare.

Bland mycket annat så ska jag ännu hinna med ett besök i St. Gallen, där jag inte varit ännu, och ta mig en titt på det gamla biblioteket där. 

En cykeltur från Lausanne till Montreux har jag också planerat in. Visst är tågförbindelserna i Schweiz alldeles fantastiska, men jag har en känsla av att vinodlingarna runt Genève-sjön är desto vackrare från cykel. Jag hade tänkt göra resan andra vägen och starta i Montreux, men google maps var vänlig nog att påpeka för mig att Schweiz inte är riktigt, riktigt platt och att jag i så fall skulle få räkna med en hel del uppförsbackar. Alltså blir det start i Lausanne.

Och förstås blir det en hel del avskedsmiddagar med diverse personer och en massa hejdån. Så är det när man bara har en vecka kvar.

Finlands honorära generalkonsulat - det låter farligt

Idag tog jag tåget till Zürich för att avlägga ett besök på Finlands honorära generalkonsulat. Jag kan lugna er med att det är inte så farligt som det låter, men lite speciellt var det nog. Det är ju inte var dag man får rösta i Europaparlamentsvalet för första gången och det är inte varje dag man får göra det i Schweiz heller.

Det visade sig att var en god idé att åka i tid. För trots att jag har varit här i Schweiz i mer än nio månader så är det här med att åka spårvagn i Zürichs centrum något som jag ännu inte har riktigt koll på. Framförallt att hitta rätt spårvagn.

Jag sprang av och an i en dryg halvtimme och letade efter linje nummer fyra som tycktes vara spårlöst försvunnen även om den fanns utmärkt på alla kartor. Tillslut så hittade jag rätt linje, men förstås klev jag ju på spårvagnen som gick åt motsatt håll till vart jag skulle så jag fick kliva av och byta riktning.

Efter långa omvägar kom jag till sist ändå helskinnad fram till det honorära generalkonsulatet. Stället är inte så pampigt som det kanske låter. Det var bara ett litet kontor ovanför en frisörsalong.

Någon riktig rusning till vallokalen var det inte heller. Jag var den första på flera timmar som dök upp. Desto bättre för mig eftersom jag då fick lite personlig handledning i hur jag skulle bära mig åt - jag som ju aldrig röstat förr.

Min valsedel dök in i ett kuvert och ned i valurnan, så nu har jag gjort mitt för att påverka EU. Och att jag gjort något som vanliga schweizare inte får känns ju inte heller så dumt :)

Vår i Schweiz

Hallo, hallo, här i Schweiz är det vår på riktigt nu. Fåglarna kvittrar körsbärs- och äppelträd blommar och alla de asiatiska turisterna är tillbaka.

Påsken har jag firat med att färga ägg med min värdmamma och sedan ätit dem till lust och leda och alla måltider. Ägg är annars inte min favoritföda, men har man väl dekorerat dem själv så är man ju liksom lite förpliktigad att äta dem också.

Här har ni chansen att beundra våra påskägg samt min nya och betydligt kortare frisyr.

Ja, och sådär mitt i alltihopa har jag gått och fyllt aderton idag. Usch, vad man håller på att bli gammal.

Födelsedag och två veckor långt påsklov föll rätt bra tillsammans så i morgon åker jag med min värdfamilj till EGYPTEN på dyksemester! Jag ska också göra en dykkurs, något som jag ärligt sagt inte har en aning om hur kommer att sluta. Det är bara att hoppas att jag kommer hem i någotsånär skick.

Der Hobbit

Jag bestämde mig häromdagen för att nej nu måste jag faktiskt gå och se andra delen av "The Hobbit" på bio. Jag köpte mig en biljett, hittade min plats och satte mig med 3D-glasögonen i högsta hugg. Bara för att inse att det inte alls var "The Hobbit" som visade sig på bioduken, utan "Der Hobbit" - den tyskdubbade versionen.
Min tyska är vid det här laget så pass bra att jag kan förstå en film utan problem, men att vänja sig med en tysk Bilbo Baggins, tyska dvärgar och en tysk Gandalf tog ett litet tag.
Åtminstone kan jag ju skatta mig lycklig att det inte var den franska "Le Hobbit" som visades ...

Schweizisk järnväg, halleluja

Ibland kan jag konstatera att jag inte kunde ha valt ett bättre namn på min blogg. För vad i hela friden Frida har för sig undrar jag själv också ibland ...
Åtminstone så började allt med en alldeles vanlig onsdag. Och precis som jag gör varenda helt vanliga onsdag, så tog jag efter skoldagens slut tåget från Luzern hem till Zug.
Trött efter en lång skoldag damp jag ned på första lediga säte och pustade ut, sträckte lite på benen, blickade ut genom fönstret … och somnade …
"We are now punctually arriving at Zurich main station - our final destination - and requesting all passengers to leave the train" sade högtalarrösten som väckte mig.
Hoppsan!
Det är just sådana stunder, som när jag kliver ut på en perrong trettio kilometer åt fel håll, som jag undrar vad i hela friden har Frida för sig.
Men till min stora överraskning håller jag faktiskt på att bli en riktigt världsvan storstadsmänniska. Eller åtminstone något det hållet. För att istället för att sätta mig ner på fläcken och börja storböla så letade jag reda på första bästa tågtidtabell.
Tur i oturen kan man ändå säga att jag hade att jag vaknade upp den största staden i Schweiz och inte i någon liten byhåla med två tågspår. För jag hittade en tågförbindelse tillbaka till Zug som gick bara fyra minuter efter min ankomst - schweizisk järnväg, de ni.
Alltså hann jag kolla in Zürich Centralstation under de fyra minuterna jag febrilt försökte hitta tågspår 42, innan jag hoppade på tåget hem igen.

Jullov i Östschweiz

Just nu sitter jag i min värdfamiljs skidstuga och tittar på en trevlig solnedgång som målar bergen i orange. Rothorn, Lenzerhorn och Stanserhorn, jag börja kunna namnen på topparna nu.
Jag har haft en trevlig julafton här i östschweiz jullovet är trevligt det också.
Jag var ett riktigt fenomen när jag kom hit. Finländaren som inte kan åka skidor! Ingen förstod hur det kunde hänga ihop. Det enda jag har att säga till mitt försvar är att det är lite skillnad mellan Alperna och platta Österbotten.
Fast min oförmåga att åka skidor börjas det så sakteliga att rådas bot på efter att har besökt skidskolan i några dagar och övat att bromsa och svänga med elever i åldern fem till åtta år (något som vuxna schweizare som inte kan åka skidor finns inte). Och det visade sig att jag till och med har lite nytta av de embarmliga gymnastiktimmarna i skidspåret. Jag har liksom ett hum om vad det handlar om. Fast än så länge får de svarta pisterna vänta.
I början av jullovet vaknade jag upprepade gånger på natten av högljudda smällar. Eftersom det blåste ganska kraftigt tänkte jag att det var ett träd som fallit omkull eller en dörr som stod och slog. Sedan på morgonen tänkte jag sätta min frukost i halsen när min värdmamma förklarade att nej, det är bara när de spränger bort lavinerna med dynamit.
Ja, god jul och gott nytt år och här kommer en bild på mig strax före jag ska åka ner för min första pist.

Frida flyttar

Jahapp, då var det dags att ta sitt pick och pack och flytta iväg till nummer två av mina tre värdfamiljer.
Lite sorgligt är det, eftersom jag trivs så bra där jag bor just nu, men sånt är livet. Och min värdmamma har lovat att jag får komma och hälsa på när jag vill.
Fast det där med att ta sitt pick och pack, visade sig vara en större utmaning än jag trott. Då jag kom hit hit hade jag bara en kappsäck, en ryggsäck och en axelremsväska. Nu har jag det här:

Det är lite så att jag skäms över min förmåga att samla på mig materiella ägodelar, he, he. Fast om man granskar innehållet av min monstruösa packning så ser man att cirka hälften består av böcker och stickade tröjor, vilket (i min värld) räknas som nödvändigheter.